Decemberglimt

I dag var jag ute i den disiga decemberdagen. Eftermiddag. Snabbt föll mörkret och duggregnet höll i. Men Stenbecks julgran var tänd på Skeppsbron och adventsstakarna lös i fönstren. Så det finns hopp.

Nu har jag vunnit min klass i seniorschackklubben och går upp i högsta gubbklassen i vår. Då börjar det bli uppfordrande. Motståndet hårdnar och jag kanske känner mig pressad att preparera spelöppningar. Hu. Det kan bli lätt att tappa spelglädjen.

Icke så i dansen. I varje fall mycket mera sällan känslan av att behöva prestera. Ren glädje kort sagt, med rätta partners. En stund utanför tidens obevekliga ström.

Andrum i december innan skinkorna rullar omkull oss...

November

I morse, på väg till torsdagsschacket sveptes jag in i en kraftig snöby. Snö, blåst och skumrask i november. Ändå gick jag med lätta steg. I går var det nämligen dans på NSW ( Nackswinget, ingen brottarklubb ! ) och det förnekar sig sällan : livskänslan höjs, den lätta euforin sitter i ett tag. En särskild fröjd kom genom att jag fick dansa med E och det var alldeles för länge sen. I dansvärlden har jag några sådana vänner. Vi ses ibland, dansar och växlar några ord och leenden. Det känns bekant och hemvant även om man inte umgås. Med E utväxlar vi lite blogghälsningar då och då.

Livet känns mycket rikare med sådana " fellow travelers ". Nu borrar vi oss djupare in i kylan och mörkret. Fjärran de solvarma stenarna och stackmolnens Rorschachtest. Det gäller att inte glömma.

Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Gotlandiana mm.

Flyttfågelssträcken stannar till lite kort här på Gotland. Det är fågelrikt just nu. Här nere komer jag ofta ner till havet och kan stå länge och betrakta det. Hur det slår in, skummar och sjunker undan ,slår in, skummar och sjunker undan. Mare meditatio.

Men ibland betraktar jag synranden bortom vilken Estland och Lettland ligger. Därifrån kom de, båtarna med våra flyktingar i tiotusental hösten 1944. Undan den terror som röda armén spred. De urskillningslösa morden, våldtäkterna, byarna som sattes i brand. Det som Moskva kallade "befrielsen från fascisterna". Dock, i två-tre dagar vajade den estniska fanan på Långe Herman i Tallinn. Under Otto Tiefs, korta, men folkrättsligt så viktiga regeringstid. Genom dess efemära existens var det lättare att hävda att Estland varit ockuperat 1940-1990 och att det Estland som etablerades som självständig stat var en fortsättning på Estland från 1939 !

Ytterligare en detalj. Det är föga känt att de båtar som de baltiska flyktingarna kom i :fiskebåtar mestadels, men också andra privatägda flytetyg, samtliga utlämnades på begäran av Moskva till Sovjetunionen. Detta efter att de i många fall reparerats på varv på Gotland. Rysk militär marscherade i Slite och kontrollerade . Och, om jag inte missminner mig avgick landsfiskalen i protest.

Nu vill Ryssland dra en gasledning i havet utanför Gotland. För att tillvarata sin säkerhet och sina intressen kan väl en rysk truppförläggning i Slite tänkas nu med ? I varje fall finns ingen svensk militär på ön som kan förhindra det...

Men löven lyser mer om mer gula och en envis vind blåser från havet. Jag skall läsa Tranströmers " Östersjöar" tror jag, han uttrycker ju så mycket om detta hav. Det nöter och nöter på raukarna som löses upp i vattnet. Ett berg löses upp och vaggas i djupens inre.

Jubileum...

I dag har jag stått ett år utanför arbetsmarknaden. Jag kan verkligen inte klaga. Det har varit ett alldeles underbart år. Fjärran ser jag arbetslivet rotera som en helt annan galax, med andra villkor. Långa morgnar i sängen med morgontidningarna och kaffe. Dans, schack, hemlivoch Estland...Någon påpekade att det lät som ett tonårsliv. Bättre upp, replikerade jag, jag förväntas inte bli nåt heller.

Men visst vet jag, tiden har livit kortare och skuggorna längre. Nästa vecka väntar Gotland med höstlöven i ängena.

Glimtar

Den livligt trafikerade landsvägen mellan Tartu och Tallinn är kantad av åtskilliga storkbon.

Gömda i de estniska kärren finns övergivna betonghangarer för sovjetiska kärnvapenmissiler.

Det blir snart dags att recitera Rilkes " Herbsttag" igen. Mycket träffsäker.

Ibland är det lättare att twittra än att lägga ut texten !

Jag återkommer !

Sista natten...

rullar undan och Konstantia skall gå... Nejdå, förhoppningsvis går Destination Gotlands av mig bokade båt i morgon, men osvuret är bäst.

Havet sorlar, ängena susar och raukarna ruvar på hemligheter och det är dags att ta avsked av Gotland för denna sommar. Det har varit en mycket bra tid . Jag har inte ens saknat dansen särskilt mycket, vilket jag trodde innan. Så för att hålla eller få upp kondisen igen kanske jag borde söka upp nåt sunkigt gym för workouts i stället...Såna finns ju lite överallt vilket inte bra dansbanor gör.

Schacket har gått oväntat bra denna sommar, över 50 vinstprocent på fem tävlingar med en andraplats efter den omöjlige Björn Andersson. Men mot slutet dök prestationsdjävulen upp med sina krav och tvivel. Samma djävul som började hitta sin plats på axeln i dansen i våras också: du som går så mycket kurser, varför är du inte bättre...

Denne fule filur måste jag oskadliggöra innan han vuxit sig för stor.

Men desförinnan väntar Estland...

Gotländsk sommarnatt

Så blev det Gotland till slut, efter ovisshet in i det sista. Ett positivt ( = det var inget) läkarbesked till en mig närstående på måndag avgjorde, så nu är vi här igen. Och jag sitter i sommarnatten med ett urlångsamt modem och njuter av livet. De där ödesmättade ögonblicken får det enkla, vardagliga livet att framstå som så oehört dyrbart och bra.

Samtidigt lyfts medvetenheten fram att med åren och årtiondena som går, så rycker den slutliga ödestimman närmre. också hypokondriker får sina sjukdomar till slut... Det gäller att förena dagens, närvarons glädje med vissheten att bäras av tidens våg.

Som vanligt har Rilke uttryckt det oerhört pregnant , i den åttonde Duinoelegin : " Så lever vi och tar ständigt avsked." " so leben wir und nehmen immer Abschied".

Midsommar och historia

Skönt att denna midsommarhelg nu är över ! Den börjar utkonkurrera julen i att stänga det mesta i dagarna tre. På annadagen brukar ju reorna komma i gång, men inte nåt sånt nu inte. Gatubilden är också interessant: de glesa skarorna domineras av invandrare och ungdomar, medelålders och äldre har försett sig med lantställen. Vardag i morgon.

Då det är snart sjuttio år sedan operation Barbarossa drog igång klockan 03.15, det för alla förödande tyska fälttåget mot Sovjetunionen. En vecka innan hade tiotusentals ester, letter och litauer deporterats till Gulag, en händelse som i den övriga världen knappt noterades, bl.a i ljuset av vad som skulle komma veckan efter. I Sverige fick vi midsommarkrisen.

Och i år - den 23 augusti - är det sjuttioårsdag av Molotov-Ribbentroppakten , viktigt att minnas nu när Sverige fullständigt avrustar. Det förgångna kastar långa skuggor, men man ser dem inte här...

...som fastnar i mustaschen....

Var ligger Bjursätra ? Undrar just efter att ha sett namnet flera gånger i T-banan. Bostadsrätter utmånglas. Inte interesserad. Men var ligger det ? Ett Googletryck bort förstås, men det får anstå.

Himlen lågt i tak igen. Det blir inget Hågelby för mig i detta läge utan jag hoppas på Skansen midsommarafton så som jag dansat de senaste 4-5 åren. På tisdag bär det av till Gotland. Jag är lite kluvnare än tidigare inför att tillbringa fem veckor där. Inte bara beroende på att det är en så dansgles ö utan för att jag nu åker utan att ha en lång, seg och delvis vantrivselfylld arbetsvår bakom mig. Då var det en fröjd att kunna sova ut, läsa dagstidningar och låta dagarna rulla som långsamma foror över landskapet. Nu är jag redan väl försedd med detta. Vad skall jag då hitta på ? Det är många övre medelålders , gråhåriga och överseriösa stockholmsakademiker i psykiatri- och psykologbranshen därnere på Sudret på somrarna . Jag har svårt i deras sällskap, det skall vara på vissa sätt, vissa saker skall man prisa och andra beskärma sig över på ett synnerligen PK-mässigt sätt. Ett spel med sociala markörer till stora delar. Och den där lättrosa vänsterbakgrunden från 68, förljugen. Guskelov finns blixtschackspelarna från ön att ty mig till. Och kanske någon annan gemenskap därtill.

Till mina glesa ( fullt begripligt ) läsare önskar jag härmed en trevlig midsommarhelg !

Dagarnas skum

I går kväll när jag hade stigit av djurgårdsfärjan efter att ha dansat på Gröna Lund, tog jag hissen upp till Gondolens restaurang för att sedan lite snabbare komma hem över gångbron till Mosebacke torg. Utanför Gondolen sorlade det på engelska och svenska och jag fick en s.k. flashback. Jag mindes ett antal besök däruppe i olika tjänsterepresentationer, flera gånger med engelsktalande besökare, arbetssökande och andra. Hur oerhört fjärran och ovidkommande det kändes ! Levde jag verkligen det där livet ? Deltog jag i det ? Sen dog den intensiva minneskänslan bort.

Jag har inte skrivit här på långliga tider, jag vet. Det känns svårt att hitta form och mottagare. När jag följt några bra bloggar på sistone: "På jakt med Puman" och " Livsdans" så utmärker de sig bl.a genom sin närmast dagbokslika karaktär och är ofta kryddade med bilder. Där saknar jag tekniken, men det är också svårt att dra den där viktiga linjen mellan privat och offentligt och ändå inte rada upp vardagens trivialiteter på ett oaptitligt sätt. Det förmår dessa två unga, dansanta kvinnor. Nu har ju tyvärr Peter Englund bestämt sig för att lägga ner sin blogg, så ett tomrum uppstår ju...

Osvuret är bäst, men kommmer jag igång med skrivandet kanske jag tar upp en tråd som upphört med Englund : Rainer Maria Rilke, synnerligen anakronistisk kan tyckas, men mycket, mycket stor.

Dålig spådom...

En dålig siare har jag alltid varit, ofta benägen till att förutsäga dystra utfall. Samtidigt är det ju en slags besvärjelse, är jag inställd på något mindre lyckat blir det ju desto roligare om det inte går åt helvete utan till och med blir bra ! Alltså helt emot den moderna, mer narcissistiska coachingen där det tydligen gäller att mumla till sig själv att jag kan, jag vill, jag törs osv.

Vad jag vill komma fram till är att jag vann mitt schackparti mot den 88-årige gentlemannen. Jag tänkte så det ångade om hjärnan och märkte tyvärr att förmågan att räkna varianter avtar med åldern, men det räckte, denna gång. Och jag är mycket nöjd trots att det var uppehåll för danskvällarna i dag på Nackswinget.

I morgon skall jag till estniska ambassaden tillsammans med min dotter för att ansöka om estniskt id-kort. Pass har vi redan.

Vintern viker

Ensam i tysta natten nu...en kolossalt trivsam timme denna, lugna stund före måndagen. Trots att jag snart varit avtalspensionär i ett halvår ( första april faktiskt ), är det en oerhört befriande känsla som besitter mig numer på söndag- eftermiddag och kvällarna . Det moln av vag olust och tvång som nästan alltid infann sig under arbetsåren och förvärrades de senaste är borta. I stället en god förväntan på måndag och en ny vecka ! Jag hatade arbetet mer än jag vågade släppa fram den sista tiden, har jag förstått. Överhuvudtaget känner jag mig som en räddad eller lycklig flykting från någon läkemedelsgulagarkipelag där de senaste åren rörelsefriheten och rättigheterna minskade och krav och likriktning bara ökade.

Vad jag hör från den gamla avdelningen bekräftar detta. Jag blev tyvärr sannspådd i att den lokale chefen helt gick på sin egen linje och plockade en person utanför verksamheten och i princip i sak inkompetent för den, men som uppfyller någon " vision " om driftighet och ledarskap , i detta fallet förvärvat i sjukhusmiljö. Möjligheten finns alltid att utfallet blir hyggligt och kanske till och med bra, men det arroganta sättet och den olust det spritt bland medarbetarna är tyvärr karaktäristiskt. Nyligen läste jag just en artikel om hur mer och mer chefstillsättningar de senaste åren foukuserat på det slags individer som uppnår "resultat", ofta på bekostnad av sådant som god stämning och bra förväntningar. Kort sagt den typ av herrar ( nästan alltid är det herrar) som utmärks av maktlystnad och girighet och som vi sett i flertal defilera i bonusdiskussionerna i media den senaste tiden. Som någon sade : krokodilerna, med stor käft och små öron, ty de lyssnar inte.

Sen jag senast skrev har mitt dansande knappast avtagit, snarare förvärrats., vilket har jag så småningom förstått är orsaken till den stelhet och utmattning som tidvis gett sig tillkänna. För tre veckor sedan var jag på tvådagarskurs en veckohelg i Avesta i en hembygdsgård. En härlig miljö med lokal i ett trähus med lätt missionshusprägel ( dock utan pseudogotiska fönster ). Rikligt med trevliga lokala dansare med gott humör och också en del stockholmare och göteborgare. Som så ofta en euforisk känsla som satt i någon dag och sedan vände i viss olust och känsla av att inte kunna nåt alls. Jag får släppa taget och hoppas att inlärningsprocessen ändå har någon effekt även om jag tror att inkompetenplatån nåtts numer. Men visst, jag jagar danskickar i stället för att snorta koks eller tömma helrör och min lekamen håller sig vid god vigör men ibland med molande höfter och mjölksyrenyp.

Och i dansvärlden har jag träffat många roliga och interessanta människor som jag annars aldrig hade stött på. Ett slags mikrokosmos som speglar samhället på sitt sätt. Från hyperspontana till de gruvligaste tvångsyndrom faktiskt. Alla kan spegla sig i dansen. En värld i stort sett okänd, men ändå sedd över axeln av mediefolk och intellektuella. Möjligen kan tango gå an, men som någon sade : i tango får du inte se glad ut...Mer om detta en annan gång.

Några stora djupsinnigheter om den globala situationen tänker jag inte komma med i natt. Jag gläds över plusgraderna, hoppas att dubbelmordet som ägde rum alldeles här i närheten klaras upp och ser veckan an med viss tillförsikt. Dock kommer jag troligen att förlora mitt schackparti på onsdag till en 88-årig gentleman.

Andrum och markering

Tillbaka till bloggen, äntligen. Jag hade föresatt mig att vara mer flitig i mitt skrivande på det nya året och så plötsligt har ett antal veckor förflutit -schwoopp ! En viss förklaring finns i och för sig i det att jag under de senaste fjorton dagarna inte varit utan en danskurs eller socialdanskväll mer än detta veckoslut. Benhinnorna börjar mola och höften göra sig påmind. Eftersom jag uppenbarligen är en beroendepersonlighet är det inte så underligt att jag har svårt att idka något med måtta och att jag inte heller ger särskilt mycket akt på kroppens varningssignaler. En underbar tid har det varit men en del reflektioner tränger sig ändå på.
Jag hittade dansen sent i livet, efter fyllda femtio och sökte den först som någon slags brygga ut ur ett singelliv som hade fått en ny och fantastiskt befriad början. Singulariteten löste sig på en annan väg men i dansen fann jag en motionsform som passade mig mycket mer än singulära svettningsövningar och gav en sensualism jag aldrig känt tidigare. Det skall sägas att jag saknar varje uns av naturlig fallenhet för dans, jag är en renodlad produkt av envishet och träning. Början var motig, men så småningom har viss färdighet uppnåtts och det är vackert så. Den senaste tidens flitiga kursande har förutom det nöje det inneburit ändå gjort en del uppenbart : jag har i stort sett nått min inkompetensnivå.

Förra helgen var jag på en avancerad teknikkurs i foxtrot, två dagar. Efteråt var jag åter euforisk på det sätt jag ofta söker i dansen, livet på lätta moln -känslan. Under veckan, då jag tänkt igenom vad som egentligen lärdes ut har inneburit en avsevärd tillnyktring. För det första sätter ålder och fysik, ledernas, musklernas och senornas åldrande sätter tydliga gränser för vad som är möjligt att uppnå i förbättring. Bouncet blir begränsat, sorry, men så är det. Och likaså är den lyhördhet för variationerna i musiken som krävs för att verkligen dansa bra något jag inte fått med mig eller inte förvärvade i det viktiga fönster i barndomen då sådant sker. Det betyder att jag borde skruva ned kraven på mig själv och mina egna måttstockar. Det har blivit för mycket missnöje med mig själv och som en följd av det missnöje med dem jag dansar med. Dansvärlden är fylld med komparationer, hierarkier och klanbildningar som jag kanske berör framöver, men jag vill slippa dem nu. Dansa för nöjes skull helt enkelt.

Från min forna arbetsplats har det varit olycksbådande tyst sen jag fick veta att chefstillsättningen på min gamla avdelning ser ut att gå den väg jag fruktade : den som bestämmer gör det helt efter eget huvud och skön, med den lätt fryntliga brutalitet som är hans kännemärke. Också han har kanske nått sin inkompetensnivå ?

Dagarna blir ljusare och det känns som om lite uppbrott och resa låg i luften. " Men närmare ytan började frihetens humlor surra ", som Tranströmer skriver. Måndagsdygnet har nyss börjat. Återigen känner jag det : det är inget arbete i dag, jag bestämmer själv, vilken nåd...

Det nya året tar fart

Nu är oxveckorna i gång på allvar, dessa veckor när oket lagts på de arbetande så de skall slita som oxar och inte en helg är i sikte på länge, länge än . För mig innebär det att behagligt följa de produktiva krafternas arbete. Alecta passade också på att meddela att min avtalspension höjts med några procent, på en nivå väl över den sjunkande inflationens. Och detta utan att jag bedömts efter något sådant där produktivitetsindex som blivit så populärt på många håll i arbetslivet. Importerat från managmentkonsulter i Amerika och amalgamerat med japansk lydnad. Lean six sigma och sådant där som upp fanns vid toyotas löpande band och övertogs av General Electric. Som smygs in genom grupparbeten så att de arbetande så småningom tror att de själva ville införa det. Inplacering på skala av alla och skruva åt tumskruvarna lite till !

Nu när för många mångårig möda belönas med varsel eller sparken och en global snålhet brett ut sig visar sig det chimära i dessa värderingar. Om jag i stället gick hem lite tidigare och blev bedömd som en underpresterande minusvariant kanske jag ändå bevarade lite självständighet och frihetskänsla i de stunderna. En arbetssituation utan luckor och andningshål, där arbetsmomenten mer och mer liknar det löpande bandets - fastän på en s.k forskningsnivå - blir till slut outhärdlig och kontraproduktiv.

Så nu hör jag till de tärande klasserna : barn, pensionärer och di sjuka. Och trivs kolossalt med det. Ännu har den där sysslolöshetsklådan inte kommit som en del förutspådde. Jag har snarast bokat bort mig för mycket så jag börjar svårt att få tid för spontana möten.

Trettonhelgen gick i danslägrets i Almunge tecken. Kvällen innan hade jag en hel del farhågor över skolsalssovandet och de kollektiva arrangemangen, men det blev förtjusande lösningar. Min danspartner är garvad från många sport-barn-och undomsläger så hon ordnade snabbt ett mindre rum åt oss för en mindre penning så det blev lite småprivat. Svårigheten att somna första kvällen kom inte av ovana vid luftmadrass utan av diverse sendrag och knutar i benen efter intensivt dansande. Nästa dag kom jag in i det där extatiska tillståndet där trots trötthet och muskelvärk ändå allting är glädje och jag inte vill sluta. Mycket lyckade tre dagar kort sagt.

Härom veckan gick jag med i en schacklubb för pensionärer som alltså spelar dagtid. Tyvärr är de inte särsskilt intresserade av mina favoriter : blixt-och snabbschack, utan vill sitta och gneta länge. Jag hör till de yngsta om man bortser från några förtidare s.a.s. och ser min framtid klart i de äldre herrarna ( också här ett försvinnande fåtal damer, utom alla trädamer förstås) :den avtagande fysiken och den avtagande psykiska vitaliteten. Som motgift är jag nu bortbokad alla vardagkvällar på dans och för säkerhets skull några helger också. Allt medan telomererna blir kortare och kortare ...

Inga försök till betraktelser denna gång , i morgon bitti, måndag skall det bli skönt att sova, kanske snöar det lite då också.

I morgon kommer tidningen...

Just det, vilket känns bra. Helgerna har blivit mastiga det är årsskiftet, vilket känns mer nu när jag är pensionär och mest njuter när jag vet att andra arbetar. Morgnar utan tidning är dessutom ett otyg. Detta att vakna och sakta börja ta in världen , nivå efter nivå är enormt skönt. Först de omorgnade, lite desorienterade skikten där drömfragmenten smyger sig kvar och sätter stämning. Sedan dagsljuset, konstaterandet om det är soligt eller mulet och sedan tidningen som ett fönster mot den större världen. I morgon tidning, bra.

På söndag skall jag till dansläger över trettonhelgen, i Almunge norr om Uppsala. Micteams läger, åhejteknik och allt det där. Tidigare har Gunilla varit lätt ironisk över att jag som är bekväm och vill ha bra hotell och snarast ratar vandrarhem ger mig iväg till ett ställe där jag får sova i en skolsal på luftmadrass som en fjortis eller liknande. Jag har avfärdat det med att jag vet vad jag ger mig in på. Nåja, det gör jag kanske men nu när det närmare sig och jag listar vad jag behöver ta med mig ser jag hur stor den där privata bubblan har blivit. Entouraget av prylar, hela omkringet har svällt och måste finnas tillgängligt känns det som. Nåväl, två nätter, då en av heldagsdans trött kropp kommer att sova tungt, lär jag klara.

I mellandagarna har jag varit och tittat på Riltonturneringen i schack,vilken som vanligt äger rum i Mälarsalen, vanligen varje veckas dansställe för mig. Schack roar mig som vacker problemlösning och kulturhistoriskt fenomen där människans cerebralitet har tänkts fira triumfer. Denna syn har blivit lite naggad i kanten av datorernas frammarsch då vem som helst i dag kan köpa hem en stormästare i form av exempelvis programmet Chessmaster, tillgängligt på Åhléns för trehundra spänn. Vill man ha en världsmästare som ingen mänsklig hjärna rår på beställer man programmet Rybka från något schackförlag på nätet för femhundra. Men det är ändå den mänskliga fettklumpens, myelinmassans med tillblandade neuron, prestationer som är interessanta. Ingen, utom extrema schackdatanördar spelar igenom de bästa datorprogrammens partier såvida någon människa inte är inblandad. Så i denna stora sal, där jag så ofta hängett mig åt en smäktande dirtyfox med någon pingla eller en 160 bpm:s bugg med någon härligt självbalanserad pigg tjej, har jag strosat och i stort sett bara sett trädamer. Riltonturneringen är i flera avseenden inte någon ögonfröjd. I schack gäller att yngre åldrar är könsproportionena 40/60 till flickornas nackdel för att efter puberteten närma sig proportioner som 1/100 ! Detta i en tid då kvinnorna mer och mer tar över på högre utbildningar och närmast utkonkurrerar männen. Orsak, säkerligen flera som bestämmer storleken, men att biologin är viktig är jag övertygad om. Och då inte något så enkelt som att män är spatialt mer begåvade som grupp beroende på evolutionen ( jägarnas orienteringsbehov mm.). Nej, snarare kvinnors större socialitet, mindre benägenhet för intellektuella vurmer och det grundläggande behove att i nio månader bära barnet i sig och sedan vårda det gör skillnaden. Man kan då inte hålla på och ägna all sin tid till att plocka med träbitar på sextiofyra rutor hur spännande det än kan tyckas.

Partierna på Rilton är spännande att följa, men åsynen av schackspelarna kan göra mig betänksam och lite beklämd. Det är en så stor överrepresentation av nördighet- må vara, det är det på hackergalor också tänker jag mig - men så mycket osnygghet, kort sagt bristen på tvål och vatten och hela kläder och folkvett är påfallande. Men, kanske är jag orättvis, jag har ju inte umgåtts i fotbollshuligankretsar så mycket på sistone...

Nu får det räcka för denna gång. På det nya ået skall jag försöka skriva oftare även om det blir kortare.