Återkomsten...

Jag har skaffat mig lånekort på KI:s bibliotek. När jag väntade på bussen till doktorspartyt i Ulfhäll häromveckan hade jag tillfälle att åter vara på Karolinska Medikokirurgiska Institutets område och blev stimulerad. Sällsynta har besöken varit genom åren, mestadels på Toxikologen för något föredrag så jag har inte kännt in förändringarna. Så i går var det trivsamt att vada i gula höstlöv och läsa de gyllene namnskyltarna på de mörkröda tegelbyggnaderna. En gång på slutet av sextiotalet satt jag där i Anatomens aula och blev betecknad som tillhörande gräddan av sveriges ungdom av professorn i kirurgi Jack Adams-Ray, far till mer mediekända men numer också åldrade Kersti. I den byggnaden huserar i dag något internationellt konsortium för epidemiologi och statistik tror jag. Och grädden har blivit sur... I alla fall hamnade iag så småningom på biblioteket och där gick det förvånansvärt lätt att skaffa ett lånekort. Så nu kan jag hålla mig uppdaterad på de senaste medicinska landvinningarna, om jag vill. Det var ju från början tänkt att jag skulle bli läkare för folk och inte försjunka i decennier med skivad, förgiftad råtta. Nog om detta. Det slående var att flertalet studenter i detta bibliotek var kvinnor, mestadels unga sådana. En och annan gänglig, finnig drasut kunde ses, men tjejerna dominerade. Undrar just om det hade gjort livet lättare dåförtiden, med pålen i köttet och all den känslomödan. Tillgång , efterfrågan och tillfälle formar ju de reproduktiva utfallen. Men, " good girls love bad boys" gäller ju alltid. Jag hittade en ambitiös hylla med skönlitteratur med medicinsk anknytning där bl.a Lars Gyllensten fanns rikt representerad. Tog ut hans " Människan, djuren, all naturen " och läste hans betraktelser och spanade på brudar kort sagt. Några trevliga timmar blev det. Nästa gång skall jag kolla om professor Ryrfeldt kan vara på plats. Då kanske det kan bli lunch på stan. Luncherna behöver varieras, oftast blir det bruncher med morgontidningarna numer, men variation är bra.
En stor befrielse är det att leva utan rutnät och bojor som bestämmer ens dagar.När det finns tid och jag inte behöver skynda mig någonstans upptäcker jag vardagens rikedomar. Det finns ju en finkornighet i tillvaron som går förlorad eller blir suddig när man lever i en framtid med förväntningar på resultat och utfall.
En trevlig danskväll på Nackswinget förväntar jag mig ändock i kväll...

En vecka förflöt

Det har inte funnits någon tidpunkt för att stanna upp och skriva förrän nu känns det som. Slutet av veckan accelererade in i disputation i Uppsala, disputationsmiddag i Strängnäs (Ulfhäll), Grand Prix i BRR-danser i Solnahallen och dans på Mälarsalen. Men nu är det söndag kväll och inget arbete väntar i morgon. Jag behöver inte stiga upp, lätt huttrande och bege mig ut på de svarta gatorna där inte ens tidningsutbärarna börjat. För att åka till Grottekvarnen, ruvande i mörkret i Östertälje som ett annat Mordor. Jag fick en glimt av det i fredags eftermiddag, när bussen till Strängnäs plockade upp några. Jag tänkte att nu har jag inget passerkort och skönt är det.
Disputationen, ja. Ett lysande försvar av Susanne Löfgren på en avhandling som handlade om något av det absolut träigt tråkigaste jag vet: CYP-ar. Tråkigare än koagulations-och komplementkaskaderna i kubik. Opponenten hade vigt sitt liv åt dessa och bar syn för sägen. Å andra sidan har jag vigt en hel del tid åt skivad förgiftad råtta, så jag skall nog hålla tyst. Jag kan bara konstatera att dessa CYP-ar har gett sysselsättning och utkomst åt mer än många i det biomedicinska komplexet.
Det viktigaste var det goda återseendet av de kära arbetskamraterna som jag nu varit borta från i dryga två veckor. Några stora sättningar i arbetslandskapet hade inte inträffat, men kan vara på väg. Jag skattar mig lycklig. Saved by the bell.
Under disputationen funderade jag på varför jag aldrig sjäv kom dithän. Många omständigheter kan det vara, brist på tillfällen, brist på vetenskaplig ådra, brist på uppmuntran mm., men en viktig delförklaring är nog min pappas förebild. Han disputerade och blev docent ( så som man kunde då, 1958) på en 450-sidig monografi, skrev sedan tre monografier till inom sex år och dog -mors subita - vid 44 års ålder när han skulle bli professor i Freiburg. Jag har i alla fall överlevt honom...
Så nu gäller det att fånga dagarna och det har jag gott hopp om. För övrigt tycker jag att ni åtminstone skulle fått en pallplats i lördags. Annica. Ifall du läser detta!
Kära blogg, eller hur man skriver, nu är jag på den svåra gränsen mellan det riktigt privata och mer allmänna, så för denna gång blir det inte mer.

Åter, utan agenda

Så är jag då tillbaka på fastlandet igen. Första hela veckan som penschis på hemmaplan börjar. I morse var det diabetesprovtagning på ett nytt ställe, efter Södertälje. I city, pastellfärgade lokaler, inte det slitna landstingsgrå. Nästan tomt väntrum: jag, en gubbe ( inte jag...) och en tösabit med asiatiskt utseende. Hyran kanske betalas av inkomsterna från laserögonkirurgin som vistas i samma lokal. Därefter flanerade jag Sveavägen ner till Gunnar Asplunds stadsbibliotek. Pengarna räcker guskelov inte till att bygga Heike Hanadas DDR-låda i glas, så hela det lejongula komplexet med annex får stå kvar. I det internationella biblioteket tog jag mig en ostfralla och espresso , alena på förmiddagen i lokalen. Vad jag förstått skall en bloggare servera sådana här triviala vardagsdetaljer mitt ibland de storvulna reflektionerna, det ger personlig färg. Kaféet betjänades av en söt flicka från den invandrade klassen. Priserna låga, lokalen fräsch. Fräscha kan man dock knappast kalla de gubbar, majoriteten var gubbar, som satt i tidningsläsefåtöljerna utanför. Penschisar, avtalspenschisar ( åtminstone en...) och några från den något skamfilade skara som blev hemlös när de humanitära politikerna och psykiatrikerna med Johan Cullberg i spetsen i ett slag stängde mentalsjukhusen, dessa fristäder i en hjärtlös värld som någon kallat dem. Där kan vi tala om dråpslag ! Nogav,där kom dagens grundade åsikt, lite gubbsur sådär. På andra våningen slog jag mig ner och läste Jaan Kross, på estniska förstås. Han borde också fått Priset,men är död nu, sen i våras. Jag får slå upp en del ord i lexikon, hans estniska spänner över sex decennier, men jag lär mig nåt inför de framtida vistelserna där. Gjorde sedan ett snabbt nedslag i lägenheten i vasastan, där kvadratmeterpriset nu sjunkit till strax under 50000/ km2 och konstaterade att klockan bara var tolv. Jag har ännu inte lärt mig tricket :att töja ut minuterna så att de räcker längre. Det känns bra att bo i en femrummare med tunnelbana, plats för gemenskap och avskildhet mellan vilka vi oscillerar med olika frekvens broende på humör och hormoner.
Så småningom hemma på söder igen håller de på att lossa balkongdörrar utanför porten. De skall sättas in de plywoodtäckta hål som för tillfället gör sovrummen iskalla. Få se när det blir. Lite tidningsläsning om finanskrisen mm och nu lite blogging. Danskurs i kväll. På god väg i en av dessa dagar som sätter ihop livet. Det är alldeles förträffligt, saknar bara lite skitsnack, måste börja bygga upp ett nätverk med interlokutörer, skvallerkittet är livets salt!

Från ön

Sitter här i den gotländska natten efter en dag ute i den guldgula hösten. Stilla och glest med folk i såväl Hemse - Sudrets metropol - som i Burgsvik. Påfallande många grå- och vithåriga, med eller utan stappel och rullator. Medelåldern på Gotland är 4 år över riksgenomsnittet minns jag nu. De unga har farit till fastlandet för att bli nåt. Så på så sätt kanske jag hör hemma här. Fridfullt och härligt. Som om fastlandet och hela världen sjunkit i havet med sina bankkriser och stressade ruljangser. Var en stund på schackklubben i kväll och blev ombedd att stanna kvar resten av hösten. I trädgården fanns några enstaka äpplen och några kvardröjande björnbär. Snart faller löven och den klara anatomin visar sig. Jag känner en stor lättnad att ha slutat arbeta, jag har lagt ifrån mig ett ok eller en tung ryggsäck känns det som. Mot slutet växte tvivlet på det meningsfulla i verksamheten och sådant urholkar psyket. Det finns en ny värld att upptäcka och besitta. Gå i barndom på något sätt...
Ändå kan det så småningom bli kul att följa en del personalia och maktspel...
Det mörka fönstret bakom mig är täckt av nattflyn. Någon kallade dem bleka telegram från världen.

Första penschismorgonen

Brunchen intagen nyss. Tidningsläsningen pågår och regnet smattrar mot rutan. Jag låg vaken några minuter, vid femsnåret och njöt av att inget behov fanns att kolla klockan och stiga upp. Jag skall ut på stan såsmåningom och flanera i nån galleria. Håhåjaja...Få se om de djupare tankarna väcks mot natten. I kväll blir det bugg på Nackswinget. Igår var det tango. Lev väl !