Då i vårt mörka hus...

En lång vindlande väg i mörker och väta fortsätter dag efter dag. Det är märkligt hur lite berörd jag trots allt är i år, hur lite det egentligen stör mig. Snarare kan jag hitta mys och skymningskur och liknande i denna väderlek. Det har naturligtvis med min befrielse från arbetslivet att göra. Härom kvällen visade Aktuellt någon snutt ur vad långtidsutredningen kommit fram till. Inte oväntat varnar den för den radikala förändring av ålderspyramiden till något inverterat eller timglasformat som pågår. Ganska snart, trodde man, skulle pensionsåldern justeras uppå en à två år, dvs. till 66 / 67. För något år sedan hade detta varit otänkbart, snarare talade man då om att tidigarelägga pensioneringen ( detta trots att demografiska data fanns tillgängliga ). Även om det kommer att bli ramaskri får åtskilliga håll är det troligt att det genomförs ungefär som pensionsreformen, dvs. under parlamentarisk enighet, utanför partiprogrammen för att rädda just pensioner och vård. Nogav, när jag såg detta utbrast jag :" räddad i tid ", " saved by the bell". Och blir pensionen för knaper flyttar jag över östersjön till Estland och lever som en prins på mina svenska kronor. Ja, så kan det bli.

Ett annat fenomen som säkerligen har med åldrandet att göra är hur tidigare personlighetsdrag och sätt att vara luckras upp. Jag har ju alltid uppfattat mig som introvert och lite hämmad. Därför förvånar det mig när jag upptäcker hur mycket mer jag tilltalar och kommenterar s.k. vilt främmande människor numer, d.v.s denna höst. Är det bristen på arbetskamratnätverket eller är det seniet som sätter in ? På något sätt kostar det så lite att vara personlig och inte formell. Jag har ju så lite prestige att försvara eller upprätthålla och det känns skönt. Gubbåldern är kommen och i det finns en frihet.

Över världen har det lagt sig ett finansiellt mörker där ingen vet när nadir nås. Varslen ökar, arbetsösheten stiger, julhandeln viker. Borde inte vänsterfolket jubla ? Borde inte de som förtalat konsumtion och köpande bli hänförda ? Nu kan ju människor på a-kassa och bidrag berika sina liv på det där mystiska sättet som kommunister och vänster alltid talat om, men aldrig lyckats formulera. Eller är det helt enkelt så att när marknaden upphör att fungera eller funkar illa så blir livet " ensamt, fattigt, brutalt och kort " så som Hobbes såg det och som det alltid gestaltat sig i kommunistiska stater ?

Nej, tyvärr blev det inte mycket om sex, droger eller rockn´roll denna gång heller. Jag hoppas att det inte är bestående gubbstiltje. Jag hoppas återkomma om inte med annat så en släng gubbsjuka, ty den har jag kvar...

Till sist en haiku, inte perfekt men passande för tiden :

andrum i december
innan julskinkorna
rullar ikull oss