Då i vårt mörka hus...

En lång vindlande väg i mörker och väta fortsätter dag efter dag. Det är märkligt hur lite berörd jag trots allt är i år, hur lite det egentligen stör mig. Snarare kan jag hitta mys och skymningskur och liknande i denna väderlek. Det har naturligtvis med min befrielse från arbetslivet att göra. Härom kvällen visade Aktuellt någon snutt ur vad långtidsutredningen kommit fram till. Inte oväntat varnar den för den radikala förändring av ålderspyramiden till något inverterat eller timglasformat som pågår. Ganska snart, trodde man, skulle pensionsåldern justeras uppå en à två år, dvs. till 66 / 67. För något år sedan hade detta varit otänkbart, snarare talade man då om att tidigarelägga pensioneringen ( detta trots att demografiska data fanns tillgängliga ). Även om det kommer att bli ramaskri får åtskilliga håll är det troligt att det genomförs ungefär som pensionsreformen, dvs. under parlamentarisk enighet, utanför partiprogrammen för att rädda just pensioner och vård. Nogav, när jag såg detta utbrast jag :" räddad i tid ", " saved by the bell". Och blir pensionen för knaper flyttar jag över östersjön till Estland och lever som en prins på mina svenska kronor. Ja, så kan det bli.

Ett annat fenomen som säkerligen har med åldrandet att göra är hur tidigare personlighetsdrag och sätt att vara luckras upp. Jag har ju alltid uppfattat mig som introvert och lite hämmad. Därför förvånar det mig när jag upptäcker hur mycket mer jag tilltalar och kommenterar s.k. vilt främmande människor numer, d.v.s denna höst. Är det bristen på arbetskamratnätverket eller är det seniet som sätter in ? På något sätt kostar det så lite att vara personlig och inte formell. Jag har ju så lite prestige att försvara eller upprätthålla och det känns skönt. Gubbåldern är kommen och i det finns en frihet.

Över världen har det lagt sig ett finansiellt mörker där ingen vet när nadir nås. Varslen ökar, arbetsösheten stiger, julhandeln viker. Borde inte vänsterfolket jubla ? Borde inte de som förtalat konsumtion och köpande bli hänförda ? Nu kan ju människor på a-kassa och bidrag berika sina liv på det där mystiska sättet som kommunister och vänster alltid talat om, men aldrig lyckats formulera. Eller är det helt enkelt så att när marknaden upphör att fungera eller funkar illa så blir livet " ensamt, fattigt, brutalt och kort " så som Hobbes såg det och som det alltid gestaltat sig i kommunistiska stater ?

Nej, tyvärr blev det inte mycket om sex, droger eller rockn´roll denna gång heller. Jag hoppas att det inte är bestående gubbstiltje. Jag hoppas återkomma om inte med annat så en släng gubbsjuka, ty den har jag kvar...

Till sist en haiku, inte perfekt men passande för tiden :

andrum i december
innan julskinkorna
rullar ikull oss

En vintersaga

är knappast ett passande namn för de senaste dagarna. Jag avskyr snö, i Stockholm vill säga, som bara skapar hinder, blöta, halka och irritation. Ett tunt snötäckeöver lantliga marker, jo det kan bli en vintersaga även om just det namnet tagit färg av inte bara Heine utan också Göran Palm ( Göran Psalm kallades han ibland i vänstern -en prästson och predikare) genom hans blankversopus om Sverige. Inte helt pjåkig i långa stycken som dikt, men de planekonomiska idealen tittar fram för ofta. Nogav, jag vaknade vid sextiden på måndagsmorgonen och konstaterade det ymniga snöfallet och kände en stor, mysig tillfredsställelse med att jag inte behövde ta fram någon bil och åka till arbetet. Den varma sängen tog emot mig lustfyllt för ytterligare några timmars remsömn med livliga drömmar. Måhända blev det för lite av den sorten under arbetslivet ? Vilket ledde till en tomhetskänsla i huvet och tilltagande vantrivsel?

Troligen bidrog det, men djupare och starkare strömmar av tvivel på det meningsfulla i skådandet av skivad, förgiftad råtta fanns sen länge och tilltog. När jag började på Astra, 1976, blåste det en stark medvind för toxikologin. Den ingick i det stora, förnyande samhällsprojektet som skulle leda till en bättre värld, statligt styrd egentligen. Det var ju de åren förstatligandet av läkemedelsindustrin stod på sossarnas program. Så den läkemedelstoxikogi som expanderade och tillväxte, främst kvantitativt ( läs antal råttor / organ per studie ) var som jag ser det en del av ett sådant program. Från den innovativa, forsknings-utvecklings- och säljsidan var den ju ett ont, ett nödvändigt sådant, men ytterst något som borde hållas på mattan och minimeras. Jag konstaterar i dag att jag aldrig riktigt trodde på det glansfulla i verksamheten. Genom min estniska flyktingbakgund misstrodde jag det kontrollerande inslaget i toxikologin som ett slags KGB-verksamhet. Och mycket snart upptäckte jag det oehört vanskliga i de extrapolationer från djur till människa som ständigt gjordes och görs. Inte mycket har ändrats i dessa premisser under de dryga trettio år som gått. De samhälleliga oron och ängslan har fördjupats och omfattas nu också av kapitalet eftersom oro också säljer. Hade molekylärbiologin och gentekniken varit utvecklade då, hade troligtvis djurförsöken ersatts av försök att förutsäga toxicitet på humant material. Styrkan i förutsägelserna kan diskuteras, men det paradigmet är inte sämre a priori, utan bjuder flera fördelar, även om det har stora in vitro inslag. Kort sagt, detta gnagande tvivel på halten i det jag höll på med blev jag aldrig riktigt kvitt, även när jag med liv, lust och energi kunde fördjupa mig i muslungtumörer.

Så det är en fröjd att vakna som pensionär i novembermörkret och veta att jag behöver inte mer ta mig till arbetet som ju mer och mer antog grottekvarnskaraktär. I stället var jag förra veckan 22 timmar på dansaktivteter,vilket ju är en halvtid. Endorfineuforin svallade och sedan behöver en gubbes kropp vila en smula. Och plocka fram schackspelet, ställa upp någon - gärna historisk - ställning ur något mästarparti från mellankrigstiden, exempelvis Karlsbad 1929, tänka över det efter bästa förmåga i nattens tystnad och låtsas lite: " Me and Capablanca ", som Philip Marlowe sade.

Natt klockan tolv på dagen

Ja, det var inte mellansvensk november Koestler tänkte på när han satte titeln på boken om moskvaprocesserna, men den är ovanlig passande på hur det känns just nu. En lång tunnel av regn, låga gråa moln och tända lampor hela den dag som är en ständig skymning som övergår i kvällsmörker. Nån rejäl dysterhet har däremot inte infunnit sig, det finns en mysighet och kravlöshet i detta väder och denna tillvaro. Vore det inte för olika danskurser olika kvällar skulle jag vara helt dagvill. Några djupa tankar eller krävande projekt har inte anmält sig och det är bra så. Lämna en bok på bibblan en dag, byta däck en annan, diskutera eventuellt nytt datorköp efter krasch en tredje. Det är nog så han tänkte som skrev "alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet." Men det var inte Stig Larsson, varken ett eller två, utan nån jag tappat namnet på, ej helt känd.
När jag strosar på söder ser jag en hel del för mig nya mönster i gatubilden. Det är påfallande hur många ganska unga män med barnvagnar och små barn jag ser. Det ser trevligt ut och ibland är de inte ensamma utan i grupp vilket är glädjande för jag minns hur svårt det var att komma in bland småbarnsmammorna som man, omöjligt att forcera den kvinnliga muren. Ett resultat av ökad jämställdhet förvisso och vackert så. Men en hädisk fundering infinner sig i alla fall. Och tanken får stöd av en del kvinnor som ju upplever kemin mer direkt Den manliga småbarnsmysigheten är så avmaskuliniserad och renons på sex appeal som den kan bli, tycks det mig. Dessa unga män verkar lika ofarliga och ointeressanta som män som haremsslavar. I vissa fall kanske de inte ens är biologiska fäder, utan just utvalda som pålitliga politiskt korrekta försörjare av smarta brudar som när det gäller tyr sig till de charmiga råskinnen som alltid tar hem högvinsterna i spelet mellan man och kvinna. När sådant påpekas, som av Boris Benulic i Pittstim eller av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenllenhammar i sitt blogginlägg på sensommaren får feministseminaristena i media blodstörtningar och hjärnnekroser i det lilla karvarande. Anemiska, akademiska elfenbensteorier står sig slätt mot the Rules of the Game. Men får en orimligt stor plats i den s.k. offentligheten. Så jag förstår den rastlöshet jag anar hos de unga männen, vi lever i en tid av instabila failjebildningar, långt från evolutionsbiogins ESS-evolutionary stable strategies. Medan spelets vinnare, lirarna, vargarna maximerar sin fitness även om de sitter på kåken långliga tider och pumpar skrot...
Ett favorittema detta som jag hoppas återkomma till. Midnatt och jag tänker på Korpen innan det blir dags för sängen.

Återkomsten...

Jag har skaffat mig lånekort på KI:s bibliotek. När jag väntade på bussen till doktorspartyt i Ulfhäll häromveckan hade jag tillfälle att åter vara på Karolinska Medikokirurgiska Institutets område och blev stimulerad. Sällsynta har besöken varit genom åren, mestadels på Toxikologen för något föredrag så jag har inte kännt in förändringarna. Så i går var det trivsamt att vada i gula höstlöv och läsa de gyllene namnskyltarna på de mörkröda tegelbyggnaderna. En gång på slutet av sextiotalet satt jag där i Anatomens aula och blev betecknad som tillhörande gräddan av sveriges ungdom av professorn i kirurgi Jack Adams-Ray, far till mer mediekända men numer också åldrade Kersti. I den byggnaden huserar i dag något internationellt konsortium för epidemiologi och statistik tror jag. Och grädden har blivit sur... I alla fall hamnade iag så småningom på biblioteket och där gick det förvånansvärt lätt att skaffa ett lånekort. Så nu kan jag hålla mig uppdaterad på de senaste medicinska landvinningarna, om jag vill. Det var ju från början tänkt att jag skulle bli läkare för folk och inte försjunka i decennier med skivad, förgiftad råtta. Nog om detta. Det slående var att flertalet studenter i detta bibliotek var kvinnor, mestadels unga sådana. En och annan gänglig, finnig drasut kunde ses, men tjejerna dominerade. Undrar just om det hade gjort livet lättare dåförtiden, med pålen i köttet och all den känslomödan. Tillgång , efterfrågan och tillfälle formar ju de reproduktiva utfallen. Men, " good girls love bad boys" gäller ju alltid. Jag hittade en ambitiös hylla med skönlitteratur med medicinsk anknytning där bl.a Lars Gyllensten fanns rikt representerad. Tog ut hans " Människan, djuren, all naturen " och läste hans betraktelser och spanade på brudar kort sagt. Några trevliga timmar blev det. Nästa gång skall jag kolla om professor Ryrfeldt kan vara på plats. Då kanske det kan bli lunch på stan. Luncherna behöver varieras, oftast blir det bruncher med morgontidningarna numer, men variation är bra.
En stor befrielse är det att leva utan rutnät och bojor som bestämmer ens dagar.När det finns tid och jag inte behöver skynda mig någonstans upptäcker jag vardagens rikedomar. Det finns ju en finkornighet i tillvaron som går förlorad eller blir suddig när man lever i en framtid med förväntningar på resultat och utfall.
En trevlig danskväll på Nackswinget förväntar jag mig ändock i kväll...

En vecka förflöt

Det har inte funnits någon tidpunkt för att stanna upp och skriva förrän nu känns det som. Slutet av veckan accelererade in i disputation i Uppsala, disputationsmiddag i Strängnäs (Ulfhäll), Grand Prix i BRR-danser i Solnahallen och dans på Mälarsalen. Men nu är det söndag kväll och inget arbete väntar i morgon. Jag behöver inte stiga upp, lätt huttrande och bege mig ut på de svarta gatorna där inte ens tidningsutbärarna börjat. För att åka till Grottekvarnen, ruvande i mörkret i Östertälje som ett annat Mordor. Jag fick en glimt av det i fredags eftermiddag, när bussen till Strängnäs plockade upp några. Jag tänkte att nu har jag inget passerkort och skönt är det.
Disputationen, ja. Ett lysande försvar av Susanne Löfgren på en avhandling som handlade om något av det absolut träigt tråkigaste jag vet: CYP-ar. Tråkigare än koagulations-och komplementkaskaderna i kubik. Opponenten hade vigt sitt liv åt dessa och bar syn för sägen. Å andra sidan har jag vigt en hel del tid åt skivad förgiftad råtta, så jag skall nog hålla tyst. Jag kan bara konstatera att dessa CYP-ar har gett sysselsättning och utkomst åt mer än många i det biomedicinska komplexet.
Det viktigaste var det goda återseendet av de kära arbetskamraterna som jag nu varit borta från i dryga två veckor. Några stora sättningar i arbetslandskapet hade inte inträffat, men kan vara på väg. Jag skattar mig lycklig. Saved by the bell.
Under disputationen funderade jag på varför jag aldrig sjäv kom dithän. Många omständigheter kan det vara, brist på tillfällen, brist på vetenskaplig ådra, brist på uppmuntran mm., men en viktig delförklaring är nog min pappas förebild. Han disputerade och blev docent ( så som man kunde då, 1958) på en 450-sidig monografi, skrev sedan tre monografier till inom sex år och dog -mors subita - vid 44 års ålder när han skulle bli professor i Freiburg. Jag har i alla fall överlevt honom...
Så nu gäller det att fånga dagarna och det har jag gott hopp om. För övrigt tycker jag att ni åtminstone skulle fått en pallplats i lördags. Annica. Ifall du läser detta!
Kära blogg, eller hur man skriver, nu är jag på den svåra gränsen mellan det riktigt privata och mer allmänna, så för denna gång blir det inte mer.

Åter, utan agenda

Så är jag då tillbaka på fastlandet igen. Första hela veckan som penschis på hemmaplan börjar. I morse var det diabetesprovtagning på ett nytt ställe, efter Södertälje. I city, pastellfärgade lokaler, inte det slitna landstingsgrå. Nästan tomt väntrum: jag, en gubbe ( inte jag...) och en tösabit med asiatiskt utseende. Hyran kanske betalas av inkomsterna från laserögonkirurgin som vistas i samma lokal. Därefter flanerade jag Sveavägen ner till Gunnar Asplunds stadsbibliotek. Pengarna räcker guskelov inte till att bygga Heike Hanadas DDR-låda i glas, så hela det lejongula komplexet med annex får stå kvar. I det internationella biblioteket tog jag mig en ostfralla och espresso , alena på förmiddagen i lokalen. Vad jag förstått skall en bloggare servera sådana här triviala vardagsdetaljer mitt ibland de storvulna reflektionerna, det ger personlig färg. Kaféet betjänades av en söt flicka från den invandrade klassen. Priserna låga, lokalen fräsch. Fräscha kan man dock knappast kalla de gubbar, majoriteten var gubbar, som satt i tidningsläsefåtöljerna utanför. Penschisar, avtalspenschisar ( åtminstone en...) och några från den något skamfilade skara som blev hemlös när de humanitära politikerna och psykiatrikerna med Johan Cullberg i spetsen i ett slag stängde mentalsjukhusen, dessa fristäder i en hjärtlös värld som någon kallat dem. Där kan vi tala om dråpslag ! Nogav,där kom dagens grundade åsikt, lite gubbsur sådär. På andra våningen slog jag mig ner och läste Jaan Kross, på estniska förstås. Han borde också fått Priset,men är död nu, sen i våras. Jag får slå upp en del ord i lexikon, hans estniska spänner över sex decennier, men jag lär mig nåt inför de framtida vistelserna där. Gjorde sedan ett snabbt nedslag i lägenheten i vasastan, där kvadratmeterpriset nu sjunkit till strax under 50000/ km2 och konstaterade att klockan bara var tolv. Jag har ännu inte lärt mig tricket :att töja ut minuterna så att de räcker längre. Det känns bra att bo i en femrummare med tunnelbana, plats för gemenskap och avskildhet mellan vilka vi oscillerar med olika frekvens broende på humör och hormoner.
Så småningom hemma på söder igen håller de på att lossa balkongdörrar utanför porten. De skall sättas in de plywoodtäckta hål som för tillfället gör sovrummen iskalla. Få se när det blir. Lite tidningsläsning om finanskrisen mm och nu lite blogging. Danskurs i kväll. På god väg i en av dessa dagar som sätter ihop livet. Det är alldeles förträffligt, saknar bara lite skitsnack, måste börja bygga upp ett nätverk med interlokutörer, skvallerkittet är livets salt!

Från ön

Sitter här i den gotländska natten efter en dag ute i den guldgula hösten. Stilla och glest med folk i såväl Hemse - Sudrets metropol - som i Burgsvik. Påfallande många grå- och vithåriga, med eller utan stappel och rullator. Medelåldern på Gotland är 4 år över riksgenomsnittet minns jag nu. De unga har farit till fastlandet för att bli nåt. Så på så sätt kanske jag hör hemma här. Fridfullt och härligt. Som om fastlandet och hela världen sjunkit i havet med sina bankkriser och stressade ruljangser. Var en stund på schackklubben i kväll och blev ombedd att stanna kvar resten av hösten. I trädgården fanns några enstaka äpplen och några kvardröjande björnbär. Snart faller löven och den klara anatomin visar sig. Jag känner en stor lättnad att ha slutat arbeta, jag har lagt ifrån mig ett ok eller en tung ryggsäck känns det som. Mot slutet växte tvivlet på det meningsfulla i verksamheten och sådant urholkar psyket. Det finns en ny värld att upptäcka och besitta. Gå i barndom på något sätt...
Ändå kan det så småningom bli kul att följa en del personalia och maktspel...
Det mörka fönstret bakom mig är täckt av nattflyn. Någon kallade dem bleka telegram från världen.

Första penschismorgonen

Brunchen intagen nyss. Tidningsläsningen pågår och regnet smattrar mot rutan. Jag låg vaken några minuter, vid femsnåret och njöt av att inget behov fanns att kolla klockan och stiga upp. Jag skall ut på stan såsmåningom och flanera i nån galleria. Håhåjaja...Få se om de djupare tankarna väcks mot natten. I kväll blir det bugg på Nackswinget. Igår var det tango. Lev väl !

Sista dagen på jobbet !

Sitter här med Maria E som handleder mig i bloggvärlden. Det skall bli spännande att se vad jag kan åstadkommma med detta. Ett kort anförande för att skåda hur det ser ut i cybervärlden.