Det nya året tar fart

Nu är oxveckorna i gång på allvar, dessa veckor när oket lagts på de arbetande så de skall slita som oxar och inte en helg är i sikte på länge, länge än . För mig innebär det att behagligt följa de produktiva krafternas arbete. Alecta passade också på att meddela att min avtalspension höjts med några procent, på en nivå väl över den sjunkande inflationens. Och detta utan att jag bedömts efter något sådant där produktivitetsindex som blivit så populärt på många håll i arbetslivet. Importerat från managmentkonsulter i Amerika och amalgamerat med japansk lydnad. Lean six sigma och sådant där som upp fanns vid toyotas löpande band och övertogs av General Electric. Som smygs in genom grupparbeten så att de arbetande så småningom tror att de själva ville införa det. Inplacering på skala av alla och skruva åt tumskruvarna lite till !

Nu när för många mångårig möda belönas med varsel eller sparken och en global snålhet brett ut sig visar sig det chimära i dessa värderingar. Om jag i stället gick hem lite tidigare och blev bedömd som en underpresterande minusvariant kanske jag ändå bevarade lite självständighet och frihetskänsla i de stunderna. En arbetssituation utan luckor och andningshål, där arbetsmomenten mer och mer liknar det löpande bandets - fastän på en s.k forskningsnivå - blir till slut outhärdlig och kontraproduktiv.

Så nu hör jag till de tärande klasserna : barn, pensionärer och di sjuka. Och trivs kolossalt med det. Ännu har den där sysslolöshetsklådan inte kommit som en del förutspådde. Jag har snarast bokat bort mig för mycket så jag börjar svårt att få tid för spontana möten.

Trettonhelgen gick i danslägrets i Almunge tecken. Kvällen innan hade jag en hel del farhågor över skolsalssovandet och de kollektiva arrangemangen, men det blev förtjusande lösningar. Min danspartner är garvad från många sport-barn-och undomsläger så hon ordnade snabbt ett mindre rum åt oss för en mindre penning så det blev lite småprivat. Svårigheten att somna första kvällen kom inte av ovana vid luftmadrass utan av diverse sendrag och knutar i benen efter intensivt dansande. Nästa dag kom jag in i det där extatiska tillståndet där trots trötthet och muskelvärk ändå allting är glädje och jag inte vill sluta. Mycket lyckade tre dagar kort sagt.

Härom veckan gick jag med i en schacklubb för pensionärer som alltså spelar dagtid. Tyvärr är de inte särsskilt intresserade av mina favoriter : blixt-och snabbschack, utan vill sitta och gneta länge. Jag hör till de yngsta om man bortser från några förtidare s.a.s. och ser min framtid klart i de äldre herrarna ( också här ett försvinnande fåtal damer, utom alla trädamer förstås) :den avtagande fysiken och den avtagande psykiska vitaliteten. Som motgift är jag nu bortbokad alla vardagkvällar på dans och för säkerhets skull några helger också. Allt medan telomererna blir kortare och kortare ...

Inga försök till betraktelser denna gång , i morgon bitti, måndag skall det bli skönt att sova, kanske snöar det lite då också.

I morgon kommer tidningen...

Just det, vilket känns bra. Helgerna har blivit mastiga det är årsskiftet, vilket känns mer nu när jag är pensionär och mest njuter när jag vet att andra arbetar. Morgnar utan tidning är dessutom ett otyg. Detta att vakna och sakta börja ta in världen , nivå efter nivå är enormt skönt. Först de omorgnade, lite desorienterade skikten där drömfragmenten smyger sig kvar och sätter stämning. Sedan dagsljuset, konstaterandet om det är soligt eller mulet och sedan tidningen som ett fönster mot den större världen. I morgon tidning, bra.

På söndag skall jag till dansläger över trettonhelgen, i Almunge norr om Uppsala. Micteams läger, åhejteknik och allt det där. Tidigare har Gunilla varit lätt ironisk över att jag som är bekväm och vill ha bra hotell och snarast ratar vandrarhem ger mig iväg till ett ställe där jag får sova i en skolsal på luftmadrass som en fjortis eller liknande. Jag har avfärdat det med att jag vet vad jag ger mig in på. Nåja, det gör jag kanske men nu när det närmare sig och jag listar vad jag behöver ta med mig ser jag hur stor den där privata bubblan har blivit. Entouraget av prylar, hela omkringet har svällt och måste finnas tillgängligt känns det som. Nåväl, två nätter, då en av heldagsdans trött kropp kommer att sova tungt, lär jag klara.

I mellandagarna har jag varit och tittat på Riltonturneringen i schack,vilken som vanligt äger rum i Mälarsalen, vanligen varje veckas dansställe för mig. Schack roar mig som vacker problemlösning och kulturhistoriskt fenomen där människans cerebralitet har tänkts fira triumfer. Denna syn har blivit lite naggad i kanten av datorernas frammarsch då vem som helst i dag kan köpa hem en stormästare i form av exempelvis programmet Chessmaster, tillgängligt på Åhléns för trehundra spänn. Vill man ha en världsmästare som ingen mänsklig hjärna rår på beställer man programmet Rybka från något schackförlag på nätet för femhundra. Men det är ändå den mänskliga fettklumpens, myelinmassans med tillblandade neuron, prestationer som är interessanta. Ingen, utom extrema schackdatanördar spelar igenom de bästa datorprogrammens partier såvida någon människa inte är inblandad. Så i denna stora sal, där jag så ofta hängett mig åt en smäktande dirtyfox med någon pingla eller en 160 bpm:s bugg med någon härligt självbalanserad pigg tjej, har jag strosat och i stort sett bara sett trädamer. Riltonturneringen är i flera avseenden inte någon ögonfröjd. I schack gäller att yngre åldrar är könsproportionena 40/60 till flickornas nackdel för att efter puberteten närma sig proportioner som 1/100 ! Detta i en tid då kvinnorna mer och mer tar över på högre utbildningar och närmast utkonkurrerar männen. Orsak, säkerligen flera som bestämmer storleken, men att biologin är viktig är jag övertygad om. Och då inte något så enkelt som att män är spatialt mer begåvade som grupp beroende på evolutionen ( jägarnas orienteringsbehov mm.). Nej, snarare kvinnors större socialitet, mindre benägenhet för intellektuella vurmer och det grundläggande behove att i nio månader bära barnet i sig och sedan vårda det gör skillnaden. Man kan då inte hålla på och ägna all sin tid till att plocka med träbitar på sextiofyra rutor hur spännande det än kan tyckas.

Partierna på Rilton är spännande att följa, men åsynen av schackspelarna kan göra mig betänksam och lite beklämd. Det är en så stor överrepresentation av nördighet- må vara, det är det på hackergalor också tänker jag mig - men så mycket osnygghet, kort sagt bristen på tvål och vatten och hela kläder och folkvett är påfallande. Men, kanske är jag orättvis, jag har ju inte umgåtts i fotbollshuligankretsar så mycket på sistone...

Nu får det räcka för denna gång. På det nya ået skall jag försöka skriva oftare även om det blir kortare.