Andrum och markering

Tillbaka till bloggen, äntligen. Jag hade föresatt mig att vara mer flitig i mitt skrivande på det nya året och så plötsligt har ett antal veckor förflutit -schwoopp ! En viss förklaring finns i och för sig i det att jag under de senaste fjorton dagarna inte varit utan en danskurs eller socialdanskväll mer än detta veckoslut. Benhinnorna börjar mola och höften göra sig påmind. Eftersom jag uppenbarligen är en beroendepersonlighet är det inte så underligt att jag har svårt att idka något med måtta och att jag inte heller ger särskilt mycket akt på kroppens varningssignaler. En underbar tid har det varit men en del reflektioner tränger sig ändå på.
Jag hittade dansen sent i livet, efter fyllda femtio och sökte den först som någon slags brygga ut ur ett singelliv som hade fått en ny och fantastiskt befriad början. Singulariteten löste sig på en annan väg men i dansen fann jag en motionsform som passade mig mycket mer än singulära svettningsövningar och gav en sensualism jag aldrig känt tidigare. Det skall sägas att jag saknar varje uns av naturlig fallenhet för dans, jag är en renodlad produkt av envishet och träning. Början var motig, men så småningom har viss färdighet uppnåtts och det är vackert så. Den senaste tidens flitiga kursande har förutom det nöje det inneburit ändå gjort en del uppenbart : jag har i stort sett nått min inkompetensnivå.

Förra helgen var jag på en avancerad teknikkurs i foxtrot, två dagar. Efteråt var jag åter euforisk på det sätt jag ofta söker i dansen, livet på lätta moln -känslan. Under veckan, då jag tänkt igenom vad som egentligen lärdes ut har inneburit en avsevärd tillnyktring. För det första sätter ålder och fysik, ledernas, musklernas och senornas åldrande sätter tydliga gränser för vad som är möjligt att uppnå i förbättring. Bouncet blir begränsat, sorry, men så är det. Och likaså är den lyhördhet för variationerna i musiken som krävs för att verkligen dansa bra något jag inte fått med mig eller inte förvärvade i det viktiga fönster i barndomen då sådant sker. Det betyder att jag borde skruva ned kraven på mig själv och mina egna måttstockar. Det har blivit för mycket missnöje med mig själv och som en följd av det missnöje med dem jag dansar med. Dansvärlden är fylld med komparationer, hierarkier och klanbildningar som jag kanske berör framöver, men jag vill slippa dem nu. Dansa för nöjes skull helt enkelt.

Från min forna arbetsplats har det varit olycksbådande tyst sen jag fick veta att chefstillsättningen på min gamla avdelning ser ut att gå den väg jag fruktade : den som bestämmer gör det helt efter eget huvud och skön, med den lätt fryntliga brutalitet som är hans kännemärke. Också han har kanske nått sin inkompetensnivå ?

Dagarna blir ljusare och det känns som om lite uppbrott och resa låg i luften. " Men närmare ytan började frihetens humlor surra ", som Tranströmer skriver. Måndagsdygnet har nyss börjat. Återigen känner jag det : det är inget arbete i dag, jag bestämmer själv, vilken nåd...