En vintersaga

är knappast ett passande namn för de senaste dagarna. Jag avskyr snö, i Stockholm vill säga, som bara skapar hinder, blöta, halka och irritation. Ett tunt snötäckeöver lantliga marker, jo det kan bli en vintersaga även om just det namnet tagit färg av inte bara Heine utan också Göran Palm ( Göran Psalm kallades han ibland i vänstern -en prästson och predikare) genom hans blankversopus om Sverige. Inte helt pjåkig i långa stycken som dikt, men de planekonomiska idealen tittar fram för ofta. Nogav, jag vaknade vid sextiden på måndagsmorgonen och konstaterade det ymniga snöfallet och kände en stor, mysig tillfredsställelse med att jag inte behövde ta fram någon bil och åka till arbetet. Den varma sängen tog emot mig lustfyllt för ytterligare några timmars remsömn med livliga drömmar. Måhända blev det för lite av den sorten under arbetslivet ? Vilket ledde till en tomhetskänsla i huvet och tilltagande vantrivsel?

Troligen bidrog det, men djupare och starkare strömmar av tvivel på det meningsfulla i skådandet av skivad, förgiftad råtta fanns sen länge och tilltog. När jag började på Astra, 1976, blåste det en stark medvind för toxikologin. Den ingick i det stora, förnyande samhällsprojektet som skulle leda till en bättre värld, statligt styrd egentligen. Det var ju de åren förstatligandet av läkemedelsindustrin stod på sossarnas program. Så den läkemedelstoxikogi som expanderade och tillväxte, främst kvantitativt ( läs antal råttor / organ per studie ) var som jag ser det en del av ett sådant program. Från den innovativa, forsknings-utvecklings- och säljsidan var den ju ett ont, ett nödvändigt sådant, men ytterst något som borde hållas på mattan och minimeras. Jag konstaterar i dag att jag aldrig riktigt trodde på det glansfulla i verksamheten. Genom min estniska flyktingbakgund misstrodde jag det kontrollerande inslaget i toxikologin som ett slags KGB-verksamhet. Och mycket snart upptäckte jag det oehört vanskliga i de extrapolationer från djur till människa som ständigt gjordes och görs. Inte mycket har ändrats i dessa premisser under de dryga trettio år som gått. De samhälleliga oron och ängslan har fördjupats och omfattas nu också av kapitalet eftersom oro också säljer. Hade molekylärbiologin och gentekniken varit utvecklade då, hade troligtvis djurförsöken ersatts av försök att förutsäga toxicitet på humant material. Styrkan i förutsägelserna kan diskuteras, men det paradigmet är inte sämre a priori, utan bjuder flera fördelar, även om det har stora in vitro inslag. Kort sagt, detta gnagande tvivel på halten i det jag höll på med blev jag aldrig riktigt kvitt, även när jag med liv, lust och energi kunde fördjupa mig i muslungtumörer.

Så det är en fröjd att vakna som pensionär i novembermörkret och veta att jag behöver inte mer ta mig till arbetet som ju mer och mer antog grottekvarnskaraktär. I stället var jag förra veckan 22 timmar på dansaktivteter,vilket ju är en halvtid. Endorfineuforin svallade och sedan behöver en gubbes kropp vila en smula. Och plocka fram schackspelet, ställa upp någon - gärna historisk - ställning ur något mästarparti från mellankrigstiden, exempelvis Karlsbad 1929, tänka över det efter bästa förmåga i nattens tystnad och låtsas lite: " Me and Capablanca ", som Philip Marlowe sade.

Natt klockan tolv på dagen

Ja, det var inte mellansvensk november Koestler tänkte på när han satte titeln på boken om moskvaprocesserna, men den är ovanlig passande på hur det känns just nu. En lång tunnel av regn, låga gråa moln och tända lampor hela den dag som är en ständig skymning som övergår i kvällsmörker. Nån rejäl dysterhet har däremot inte infunnit sig, det finns en mysighet och kravlöshet i detta väder och denna tillvaro. Vore det inte för olika danskurser olika kvällar skulle jag vara helt dagvill. Några djupa tankar eller krävande projekt har inte anmält sig och det är bra så. Lämna en bok på bibblan en dag, byta däck en annan, diskutera eventuellt nytt datorköp efter krasch en tredje. Det är nog så han tänkte som skrev "alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet." Men det var inte Stig Larsson, varken ett eller två, utan nån jag tappat namnet på, ej helt känd.
När jag strosar på söder ser jag en hel del för mig nya mönster i gatubilden. Det är påfallande hur många ganska unga män med barnvagnar och små barn jag ser. Det ser trevligt ut och ibland är de inte ensamma utan i grupp vilket är glädjande för jag minns hur svårt det var att komma in bland småbarnsmammorna som man, omöjligt att forcera den kvinnliga muren. Ett resultat av ökad jämställdhet förvisso och vackert så. Men en hädisk fundering infinner sig i alla fall. Och tanken får stöd av en del kvinnor som ju upplever kemin mer direkt Den manliga småbarnsmysigheten är så avmaskuliniserad och renons på sex appeal som den kan bli, tycks det mig. Dessa unga män verkar lika ofarliga och ointeressanta som män som haremsslavar. I vissa fall kanske de inte ens är biologiska fäder, utan just utvalda som pålitliga politiskt korrekta försörjare av smarta brudar som när det gäller tyr sig till de charmiga råskinnen som alltid tar hem högvinsterna i spelet mellan man och kvinna. När sådant påpekas, som av Boris Benulic i Pittstim eller av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenllenhammar i sitt blogginlägg på sensommaren får feministseminaristena i media blodstörtningar och hjärnnekroser i det lilla karvarande. Anemiska, akademiska elfenbensteorier står sig slätt mot the Rules of the Game. Men får en orimligt stor plats i den s.k. offentligheten. Så jag förstår den rastlöshet jag anar hos de unga männen, vi lever i en tid av instabila failjebildningar, långt från evolutionsbiogins ESS-evolutionary stable strategies. Medan spelets vinnare, lirarna, vargarna maximerar sin fitness även om de sitter på kåken långliga tider och pumpar skrot...
Ett favorittema detta som jag hoppas återkomma till. Midnatt och jag tänker på Korpen innan det blir dags för sängen.