En dålig siare har jag alltid varit, ofta benägen till att förutsäga dystra utfall. Samtidigt är det ju en slags besvärjelse, är jag inställd på något mindre lyckat blir det ju desto roligare om det inte går åt helvete utan till och med blir bra ! Alltså helt emot den moderna, mer narcissistiska coachingen där det tydligen gäller att mumla till sig själv att jag kan, jag vill, jag törs osv.
Vad jag vill komma fram till är att jag vann mitt schackparti mot den 88-årige gentlemannen. Jag tänkte så det ångade om hjärnan och märkte tyvärr att förmågan att räkna varianter avtar med åldern, men det räckte, denna gång. Och jag är mycket nöjd trots att det var uppehåll för danskvällarna i dag på Nackswinget.
I morgon skall jag till estniska ambassaden tillsammans med min dotter för att ansöka om estniskt id-kort. Pass har vi redan.
onsdag 18 mars 2009
söndag 15 mars 2009
Vintern viker
Ensam i tysta natten nu...en kolossalt trivsam timme denna, lugna stund före måndagen. Trots att jag snart varit avtalspensionär i ett halvår ( första april faktiskt ), är det en oerhört befriande känsla som besitter mig numer på söndag- eftermiddag och kvällarna . Det moln av vag olust och tvång som nästan alltid infann sig under arbetsåren och förvärrades de senaste är borta. I stället en god förväntan på måndag och en ny vecka ! Jag hatade arbetet mer än jag vågade släppa fram den sista tiden, har jag förstått. Överhuvudtaget känner jag mig som en räddad eller lycklig flykting från någon läkemedelsgulagarkipelag där de senaste åren rörelsefriheten och rättigheterna minskade och krav och likriktning bara ökade.
Vad jag hör från den gamla avdelningen bekräftar detta. Jag blev tyvärr sannspådd i att den lokale chefen helt gick på sin egen linje och plockade en person utanför verksamheten och i princip i sak inkompetent för den, men som uppfyller någon " vision " om driftighet och ledarskap , i detta fallet förvärvat i sjukhusmiljö. Möjligheten finns alltid att utfallet blir hyggligt och kanske till och med bra, men det arroganta sättet och den olust det spritt bland medarbetarna är tyvärr karaktäristiskt. Nyligen läste jag just en artikel om hur mer och mer chefstillsättningar de senaste åren foukuserat på det slags individer som uppnår "resultat", ofta på bekostnad av sådant som god stämning och bra förväntningar. Kort sagt den typ av herrar ( nästan alltid är det herrar) som utmärks av maktlystnad och girighet och som vi sett i flertal defilera i bonusdiskussionerna i media den senaste tiden. Som någon sade : krokodilerna, med stor käft och små öron, ty de lyssnar inte.
Sen jag senast skrev har mitt dansande knappast avtagit, snarare förvärrats., vilket har jag så småningom förstått är orsaken till den stelhet och utmattning som tidvis gett sig tillkänna. För tre veckor sedan var jag på tvådagarskurs en veckohelg i Avesta i en hembygdsgård. En härlig miljö med lokal i ett trähus med lätt missionshusprägel ( dock utan pseudogotiska fönster ). Rikligt med trevliga lokala dansare med gott humör och också en del stockholmare och göteborgare. Som så ofta en euforisk känsla som satt i någon dag och sedan vände i viss olust och känsla av att inte kunna nåt alls. Jag får släppa taget och hoppas att inlärningsprocessen ändå har någon effekt även om jag tror att inkompetenplatån nåtts numer. Men visst, jag jagar danskickar i stället för att snorta koks eller tömma helrör och min lekamen håller sig vid god vigör men ibland med molande höfter och mjölksyrenyp.
Och i dansvärlden har jag träffat många roliga och interessanta människor som jag annars aldrig hade stött på. Ett slags mikrokosmos som speglar samhället på sitt sätt. Från hyperspontana till de gruvligaste tvångsyndrom faktiskt. Alla kan spegla sig i dansen. En värld i stort sett okänd, men ändå sedd över axeln av mediefolk och intellektuella. Möjligen kan tango gå an, men som någon sade : i tango får du inte se glad ut...Mer om detta en annan gång.
Några stora djupsinnigheter om den globala situationen tänker jag inte komma med i natt. Jag gläds över plusgraderna, hoppas att dubbelmordet som ägde rum alldeles här i närheten klaras upp och ser veckan an med viss tillförsikt. Dock kommer jag troligen att förlora mitt schackparti på onsdag till en 88-årig gentleman.
Vad jag hör från den gamla avdelningen bekräftar detta. Jag blev tyvärr sannspådd i att den lokale chefen helt gick på sin egen linje och plockade en person utanför verksamheten och i princip i sak inkompetent för den, men som uppfyller någon " vision " om driftighet och ledarskap , i detta fallet förvärvat i sjukhusmiljö. Möjligheten finns alltid att utfallet blir hyggligt och kanske till och med bra, men det arroganta sättet och den olust det spritt bland medarbetarna är tyvärr karaktäristiskt. Nyligen läste jag just en artikel om hur mer och mer chefstillsättningar de senaste åren foukuserat på det slags individer som uppnår "resultat", ofta på bekostnad av sådant som god stämning och bra förväntningar. Kort sagt den typ av herrar ( nästan alltid är det herrar) som utmärks av maktlystnad och girighet och som vi sett i flertal defilera i bonusdiskussionerna i media den senaste tiden. Som någon sade : krokodilerna, med stor käft och små öron, ty de lyssnar inte.
Sen jag senast skrev har mitt dansande knappast avtagit, snarare förvärrats., vilket har jag så småningom förstått är orsaken till den stelhet och utmattning som tidvis gett sig tillkänna. För tre veckor sedan var jag på tvådagarskurs en veckohelg i Avesta i en hembygdsgård. En härlig miljö med lokal i ett trähus med lätt missionshusprägel ( dock utan pseudogotiska fönster ). Rikligt med trevliga lokala dansare med gott humör och också en del stockholmare och göteborgare. Som så ofta en euforisk känsla som satt i någon dag och sedan vände i viss olust och känsla av att inte kunna nåt alls. Jag får släppa taget och hoppas att inlärningsprocessen ändå har någon effekt även om jag tror att inkompetenplatån nåtts numer. Men visst, jag jagar danskickar i stället för att snorta koks eller tömma helrör och min lekamen håller sig vid god vigör men ibland med molande höfter och mjölksyrenyp.
Och i dansvärlden har jag träffat många roliga och interessanta människor som jag annars aldrig hade stött på. Ett slags mikrokosmos som speglar samhället på sitt sätt. Från hyperspontana till de gruvligaste tvångsyndrom faktiskt. Alla kan spegla sig i dansen. En värld i stort sett okänd, men ändå sedd över axeln av mediefolk och intellektuella. Möjligen kan tango gå an, men som någon sade : i tango får du inte se glad ut...Mer om detta en annan gång.
Några stora djupsinnigheter om den globala situationen tänker jag inte komma med i natt. Jag gläds över plusgraderna, hoppas att dubbelmordet som ägde rum alldeles här i närheten klaras upp och ser veckan an med viss tillförsikt. Dock kommer jag troligen att förlora mitt schackparti på onsdag till en 88-årig gentleman.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
